Ibland börjar det regna och plötsligt kan allt hända

I eftermiddags var jag på roligt möte på ett förlag inför bokvideoinspelning på måndag. Sedan gick jag hem. Och det kunde ha varit allt.

Men jag smet in i en liten klädaffär på Rörstrandsgatan där jag hade kunnat ta en av varje i hela butiken. Det blev en mustaschring (bild kommer, lovar). Sedan klev jag för första gången in på Birkagott och handlade färdgodis inför kvällens resa mot Dalarna.

Glad i hågen fortsatte jag promenaden hemåt. Det började regna lite, men det gjorde ingenting. För en gång skull hade jag paraply med mig och jag fortsatte obekymrat min färd.


Av en ingivelse valde jag sommarpratet med killarna i Mando Diao bland de nedladdade podcasten på telefonen och som de pratade! Härligt sävligt och med ord som fick mig att vilja citera varannan mening på twitter (gjorde jag inte). Insiktsfullt, poetiskt och fruktansvärt rakt på sak. Kanske finast i år!

När jag närmade mig hemkvarteren öste det ner så frejdigt att jag blev blöt om fötterna i mina tygskor och jag stannade till under E4:an. Det lugnade ner sig en aning och jag fortsatte. Men hann inte långt förrän jag insåg att det inte skulle gå.

Så jag smet in på ett café med lysrörsbelysning jag aldrig varit på förut. Han hade öppet en timme till. Fint, sa jag. Jag tar en kopp kaffe medan jag väntar på att det slutar regna. Det blev en banan också, jag hade ju tänkt gå hem och äta mellanmål.


Jag hann kolla några bloggar på telefonen. Säkert twitter också. Därefter spenderade Nick, som ägaren heter, och jag resten av tiden med att prata om förlagsbranschen, bokskrivande, kaffeplantage och om att bo i USA.
-Vad handlar den om? frågade han om min bok.
- Tja... Det är en slags saga, svarade jag sådär undvikande som jag brukar. Det dög inte.
- Nej men alltså vad handlar den om? envisades han.
Så jag berättade. Rakt upp och ner sa jag vad den handlar om.
Själv berättade han om sina visioner och planer för caféet.
- Du måste byta ut lamporna, utmanade jag.
- Själv då? Berätta något om dig själv, kontrade han.

När klockan slog fem lämnade jag honom i fred för att kunna stänga och gå hem och hänga med sina riktiga kompisar.


På vägen hem lyssnade jag färdigt på sommarpratet. Och klokheterna om livet landade med surrealistisk träffsäkerhet rätt in i min fredagseftermiddag.

Jag tror jag går dit och dricker kaffe snart igen. Den här gången ska jag inte vänta på regnväder.

/Anna

Idag har jag hälsat på mitt bohag

... Och det var som jag trodde, nagellacket låg i lådan längst ner i hörnet.

/Elin

Kobojsarkväll

I kväll var det temakväll i kollektivet på Kungsholmen! Vi (okej, jag) gjorde cowboymat (stekt kött och potatis, vad annars) och äppelkaka. Kvällens huvudattraktion var ett avsnitt av "Hell on wheels", som Syster Yster och Fotografen har plöjt en och en halv säsong av medan jag själv var novis. Efter ett sorgligt teknikstrul kunde vi äntligen se avsnittet och konstatera att det var ett av få där ingen blev lemlästad, skalperad eller på annat sätt blodigt mördad.

Ja, så kan man ha det.

Illustrativ bild på äppelkaka

/Elin

Jag visste att det måste finnas en downside någonstans

Efter att ha spelat i ett band i snart ett år har det gått upp för mig att jag måste börja öva.

Crap.

/Elin

Sånt man gör en arbetsdag

Handlar den där klänningen man inte fick med sig igår.
Handlar bröllopspresenten man glömde igår.

Men jorå. Jag har jobbat också. Till exempel mjukstartat ett nytt projekt, försökt få till en intervju med en författare och skrivit manus till en bokvideo. Plus bokat in ett möte i slutet på veckan.

Däremellan har jag petat in manusläsning av min egen bok. Det är långt ifrån färdigt och alldeles för kort till helgen. Men ett av avsnitten jag läste visade sig vara alldeles fantastiskt bra! Bara ett, men ändå så där så man ryser och vågar tänka (fast man håller andan samtidigt): "Jag kan ju faktiskt det här".

Testläsaren kommer att få ett gediget arbete med att styra upp resten av texten så att den kommer upp i samma nivå...

/Anna

Sånt man gör en ledig dag

Går på stan, varv på varv.
Äter tre mål mat på stan eftersom man inte kommer någon annanstans.
Provar hundra klänningar till bröllop på lördag.
Fastnar i två av dem.
Köper ingen.
Blir solvarm under promenerandet.
Lånar bok man stått på kö till.
Lämnar tillbaka samma bok eftersom man bara får två veckor på sig att läsa den.
Ställer sig återigen i kön till boken (bibliotekarien uppskattade att jag borde få den i oktober och det låter bättre än idag).
Dricker öl på uteservering.
Möter Lillstrumpa på stan och tar sällskap hem. Utan bok. Utan klänning. Utan uträttade ärenden alls faktiskt.
Men med en god portion ny energi i kroppen!


/Anna

Och andra dagen, då?

Den andra dagen gick jag ut hårt och skolkade större delen. Till mitt försvar, från en massa introduktionsgrejer som jag var på förra året, då jag gick en förberedande kurs.

Väl på skolan kastades jag in i ett tretimmars pass med afrikansk dans, så min lugna förmiddag blev väl kompenserad kan man säga. Nu ska jag försöka hålla mig upprätt såpass länge att jag kan duscha innan jag går och lägger mig.

Ffff *ljud av luft som går ur*...

/Elin

Som alla första dagar men ändå första dagen

Rota i resväskan efter svarta steps att ha i tygskorna, hittar bara en. Termosmugg i hand, solglasögon på, i tid till tunnelbanan. Mörbytåget fullt som vanligt, en kille har gitarr på ryggen. Upp i ljuset, uppför backen, halva kullen bortsprängd över sommaren.

Djupt andetag, öppna dörren, in i bruset. Passera okända ansikten, heja på några kända. Ställa sig i rätt kö, lämna fram rätt papper, visa upp rätt kort. Avprickad.

Ut i bruset igen, växla några ord med någon. Spana efter någonstans att sitta, inte se bortkommen ut. Läsa igenom informationen. Alla verkar ha någon att prata med, gäng bildas. Det är som fösta avsnittet av en TV-serie, alla karaktärer presenteras på något sätt. Några glider förbi kameran för att återkomma senare under säsongen, andra får några repliker.

De verkar snälla.

Gå en sväng igen, inte se bortkommen ut, växla några fler ord. En gemensam nämnare, vi kan prata längre? En kram, ett skratt. Gå tillsammans till stora samlingen, några fler hakar på. Äta lunch. Workshop på eftermiddagen, abstrakt övning. Förvirrade och obekväma blickar möts. Något att skratta åt tillsammans, efteråt.

Vill inte gå hem, hänger kvar, ett gäng kring ett bord. Vi ska gå här nu.

Det blir bra det här.

/Elin

Utmanad!

Jag har en vecka på mig att få bokmanuset i testläsardugligt skick!

Så fort kaffet är klart ska jag sätta mig och läsa igenom alltsammans, från pärm till pärm.

/Anna

Tre vimsiga dagar

Är det måndag i morgon säger ni? Jag är skeptiskt. Det är ju tisdag idag. Alternativt onsdag. Eller fredag.

Okej okej, jag är inte oresonlig.

I fredags hängde jag på en solig strand hela dagen. Det var synnerligen varmt och skönt, bara olidligt hett till och från. Då höll vi paraplyer över modellerna som låtsades som om det var höst och alltså var klädda därefter. Vi andra klädde av oss mer och mer ju längre dagen gick. Kavlade jeansen högre på benen och så.

Här ansvarar jag för att inte skärmen ska blåsa ner. Och passar
på att knäppa kort på mina fötter medan de arbetar i bakgrunden.

Sedan jobbade Elin och jag samma pass i butiken och våra kollegor börjar nog inse att faran med att vi arbetar tillsammans inte är att vi får överdos av varandra och börjar slåss. Faran är snarare att vi drabbas av fjanteri-overload och måste huka oss bakom kassadisken och skratta så tårarna rinner.

Jag avslutade helgen på bästa sätt med parkteater. Gunhild Carling underhöll så det sprutade om det och var man tveksam till att dansa lindyhop innan, så var det nog fler än jag som ville kuta raka vägen till danslokalen och skriva in sig på första bästa kurs efter föreställningen. Varité och jazz och charleston. Inspirationen till nya berättelser låg tät i den varma sommarkvällen och lyckoruset kommer räcka hela veckan!

I sista numret innan pausen ställde sig Gunhild i toppen av
pyramiden och spelade trumpet så det dånade.

/Anna

Då tar vi och arbetar lite igen då

Det råder lördagsfrukoststämning hemma hos Lillstrumpa och Syster Yster trots att de snart ska bege sig till butiken i stan och jobba. Hej hå, hej hå, vi till bu-tik-en gå...

De dricker te och äter fruktsallad till filen och äter smörgås och dricker kaffe. I den ordningen. De är nyduschade, frukostbestyren bortplockade, sängarna bäddade och de försöker bortse från det vackra sensommarvädret som strilar in genom det öppna fönstret.

Snart kommer tunnelbanan. Dags att borsta tänderna och packa matlådor. Tut-tut!

/Anna

Och så här ser jag ut:

Jag förstår att ni har legat SÖMNLÖSA över mitt frisörbesök, så voilà! En skön page med välfriserad lugg (i stället för hemmaklippt, som jag kört med ett tag nu). Och vind i håret! Taget på tjusig Östermalmsgata, men en mindre tjusig skåbil stal showen.

Lunch hemma, sedan vidare till nästa punkt på den här spännande dagen...

/Elin

Så här såg det ut:

Nu ska jag försöka få systern i säng!

/Elin

När man kärar ner sig i klädmärke som bara verkar finnas i London...

Traffic Peoples genomgående tema är "Once upon a time..." Och som de berättar med sina finfina silkesklänningar och fantasifulla tryck. Jag blir alldeles yr.

Stilen är härligt drömsk och varje plagg har ett fenomenalt namn. De heter saker som "Fairytales do come true", "Make a wish – you just never know" och "Blooms of the forest". Stylingen behöver ingen annan beskrivning än denna:

Swallows & Amazons Silk – Bow Dress

Jag är rätt säker på att jag behöver tio nya klänningar. Minst.

/Anna

Pga har lånat IPad och kan inte överföra bilder från telefonen

Tänk er: en solig vy över en svensk sjö, sedd i motljus. Några änder glider fridfullt genom vattnet, vågorna mot bryggan avslöjar en svag bris. Strandkanten är tom efter semesterns badgäster. Alla barn har börjat skolan, deras föräldrar är tillbaka på jobbet. I luften en doft av sen augusti, vinden har kylt ner vattnet så de enda som badar är en och annan hund, som kommer strykande med ägarna långt bakom. Två koppar kaffe på en bänk, en mor och en dotter strosar ut på bryggan och lyssnar på kluckandet.

Fem dagar i Ludvika, fem efterlängtade semesterdagar. Långa sovmorgnar, starkt kaffe, skogstystnad, Budapestrulle, strosande på bokhandeln, god mat, gubbrock i nya högtalare, invigning av balkongmöbler, långa promenader och en bra bok.

Nu kliar det i hela kroppen av starta upp, börja om, ta tag i. Att vakna.

Imorgon ska jag träffa min nya frisör och titta på vad som kanske blir min nya lägenhet. Vill åka nuuuuu!!!

/Elin

Fritt fram, Lillstrumpan!

Okej, du är officiellt efterfrågad i kommentarerna, så sluta gömma dig nu.

Jag har gjort mitt bästa med att hålla ställningarna här medan du har blivit ompysslad av mamman och haft långa intelligenta samtal med pappan och ätit världens godaste mat och sovit ut varje morgon. Men nu ser jag fram emot att du kommer hem igen så att det blir lite ordning här.

För att vara lite förberedd kommer här en lista med saker du kan blogga om rätt omgående:

1. Hur det egentligen var med att din gitarr fick ett namn och vilket namnet är.
2. Hur dagarna i Ludvika har varit.
3. ... gah! Det blev en kort lista.

Okej, välkommen hem!

/Anna

Med öppna fönster ska det gå

Så sitter man såhär vid läggdags och jobbar med manus till bokvideo.
I pyjamasbrallorna.
Och dricker te.

Men snart rinner jag bort.

/Anna

*nynnar på mitt eget superhjälte-tema*

Såhär känner jag mig efter den här dagen:

*NÖJD!*

Det började med frukost/vattenlek/sagoläsning/brottning/golfklubbsinnebandy hos min yngsta kompis. Sedan kom hennes pappa hem igen och så stack de iväg till dagis.

Jag gick hem för att börja arbetsdagen. Det gick trögt. Sedan åt jag lunch. Därefter fortsatte jag arbetsdagen och det gick plötsligt väldigt bra. Vips så blev klockan fem och så var det dags att lugna sig med arbetsuppgifter som kräver att folk svarar i telefon och istället gjorde jag avstämningar och annat man kan göra när som helst på dygnet. Bra blandning!

Resten av kvällen tänkte jag ägna åt bokskrivande om någon undrar. Jag har förresten mitt utskrivna manusexemplar i världens finaste låda, från Åhléns. Komplett med mitt gamla pennskrin som matchar fint ovanpå:

Men tillbaka till rubriken!
Vi såg Kick Ass 2 i helgen och den var mycket mycket bra. Så där så man blir alldeles lycklig över hur väl författaren/regissören lyckas infria publikens förväntningar på uppföljaren samt leverera en lyckad fördjupning hos karaktärerna plus chocka med en massa oväntade vändningar. Ja, språket är grovt, skämten är nedtryckta till fotknölarna medan underhållningsvåldet är pressat till ozonlagret. Men det är liksom ingredienser man måste förvänta sig av filmen. Gillar/står man ut med det, är det en riktigt tänkvärd och bra film. Jag kan till exempel dra paralleller till Flugornas Herre, men låter bli just nu. Är aningen för stirrig efter den här dagen för att en analytisk recension ska bli helt bra. Dessutom har jag ätit lösgodis.

Till alla ni som liksom jag ska bli superhjältar i nästa liv: Se den!

/Anna

Uppdatering: Efter att jag postat inlägget och nöjt lutade mig tillbaka och funderade över vilka stordåd jag skulle ta tag i härnäst, gick luften ur mig. Håglöshet, apati, you name it. Och som ett brev på posten: dåligt humör. Jag håller godispåsen ansvarig.

Det är någonting med Bokmässan som gör mig alldeles irrationell

Låt mig börja med att klargöra att jag alltid får resfeber. För allt. Självklart inför flera veckor i USA. Absolut när jag ska åka på en veckas charter i Europa. Husvagnssemester i Norrland. Hem till mamman och pappan över helgen. Till Lillstrumpa på lunch. (Nja, kanske inte det sista, men den där gnagande känslan av att jag – hemska tanke – glömt något infinner sig så fort jag ska ta tunnelbanan.)

Således är det inga underligheter med resfebern jag drabbats av inför Bokmässan i Göteborg. Det underliga är snarare vilka proportioner den tar. De är vidunderliga kan jag tala om, de där proportionerna. Snudd på orimliga. Nästan. (Beroende på vem man frågar. Lillstrumpa skulle ha sagt att jag passerade gränsen för folkvett för länge sedan, men vi lyssnar inte på henne i det här fallet, okej.)

Uttrycket min resfeber tar sig har helt och hållet med packning att göra. Eller saker som har med packning att göra. Eller har den minsta koppling till saker som har att göra med att stoppa grejer i en väska.

Det kan ha lite att göra med förra årets packningsbonanza som gick alldeles över styr och slutade med att jag tvingades bära alldeles för tung väska uppför trappor, en väska som till pinsamt stor del innehöll grejer som aldrig användes.

I listan över topp fem grejer jag avskyr här i världen: Släpa saker i onödan.

Det kan också ha lite att göra med den monumentala succé min packning gjorde under Skåneresan. Min väska fick det fin-fina hedersepitetet: Mary Poppins-väskan. Ni fattar? Jag trollade fram olika kläder för varje dag, samt neccessär, handduk och ett extra par skor ur den och tjejerna var i.m.p.o.n.e.r.a.d.e. Själv försökte jag spela cool. Gick dåligt. Min väska hade ju fått ett namn liksom! Nu när man ska packa så bara:

– Hmm... undrar om jag ska den vanliga fula väskan eller Mary Poppins-väskan?

Alla fattar vilken väska som blir utvald.

Längst fram: Mary Poppinsväskan. Bakom: datorväskan.

Namn på saker = Tveklös vinnare. (Det var förresten någonting som återkom under dagarna i Skåne, prat om att namnge sina grejer. Diskussionen kulminerade med att Lillstrumpas gitarr äntligen fick ett namn. Hon kanske kan tänka sig att själv blogga om det hela och ge oss en presentation av gitarren vid tillfälle? Så vi får lära känna den, menar jag.)

Anna-lys: Mest av allt tror jag att resfebern med tillhörande packningshysteri har att göra med att jag älskar att känna mig smidig och bekväm när jag väl är på plats någonstans. Min hjärna har tillräckligt att göra med att processa alla nya intryck när jag reser bort, jag vill inte också känna att jag har fel kläder på mig. Är för varm, för kall, uppklädd, nerklädd, ful... Ett slags kontrollbehov, helt enkelt. Inga konstigheter egentligen. Det enda jag kan ha kontroll över på Bokmässan är mig själv. Alltså väljer jag noga vad jag tar med mig, vad jag packar detta i och hur transporten ska gå till. Därefter är jag utlämnad åt ett myllrande hav.

Inför Skåneresan myntade jag uttrycket "prov-packa". Varsågod och använd gott folk. Det är mycket mer praktiskt att kvällen innan man reser någonstans vara på det klara med att allt man vill få med sig faktiskt ryms i uttänkt väska än att halv sex på morgonen vimsa omkring och få panik över att blixtlåset inte går igen medan man är stressad över att hinna med tåget. (Ja, Lillstrumpan vet att jag tittar på henne så det behöver jag inte påminna henne om.)

Döm om min förtjusning när jag efter att ha skickat ett långt mail med alla mina mäss-tips till förlagskollega som ska till mässan för första gången, får följande svar tillbaka: Hihihi... Underbart! Kommer att vara mycket stressad de närmsta dagarna, sen ska jag lusläsa dina råd och provpacka a-la-Anna. Kram S. Alltså, hur fint är inte det? Och inte undra på att jag får eld på glöden, eller vad det heter, när jag uppmuntras på det viset. Jag lägger i högsta växeln nu: DET ÄR BARA DRYGT EN MÅNAD KVAR TILL BOKMÄSSAN OCH HUUUR SKA JAG HINNA PACKA ORDENTLIGT EGENTLIGEN?

Först och främst behöver Mary Poppins-väskan en uppdatering. Fyra och en halv dag i Göteborg är trots allt mer än tre dagar i Skåne.

Rullväskan i mina feberdrömmar.

Förutom ny väska hittar man även följande på inköpslistan inför Bokmässan:

Clownklänning (går också under namnet "gebeglassgubbeklänning", måste ha en)

Insektssprej mot fjärilar i magen

/Anna

Fatta! En hel butik med bara pennor!

Ett stenkast från produktionskontoret där jag borde sitta och jobba just nu men inte gör för att telefonmottagningen suger, har Pen Store öppnat under sommaren. Så nu vågar jag inte riktigt ta mig till de där kvarteren på grund av misstanke om att gå ekonomiskt back.

Fast snart kan jag inte hålla emot längre.

Har Pen Store funnits länge?
Har alla redan hittat dit utom jag?
Varför tältar jag inte utanför och är först i kön varje morgon?

Kanske är jag helt överväldigad av tanken på att så många fina saker finns samlade på samma plats att jag liksom måste samla mod innan jag kliver på och går bananas. Eller så är jag helt enkelt rädd att Pen Store när allt kommer omkring inte är den godisaffär i Pippi Långstrump som jag inbillar mig. (Haha, vem lurar jag? Klart det är en godisaffär! Pennor, duh!)

Det kan eventuellt också vara så att butiken öppnade under de veckor när jag var borta på semester och sedan jag kom hem har jag inte haft en sekund till övers för shopping.

Men nu.

Pen Store. Gör er beredda. Snart kommer jag.

Visst behöver man ett block för varje dag i veckan?

Så många pennor, så lite skrivtid.

Rosa bläck! Och ljusgrått! Och lila! Och buteljgrönt! Och...

/Anna

En kulturfestivalvecka senare

Veckan som gick gjorde jag allt annat än att hänga på kulturfestivalen. Men några grejer hann jag med vilket jag har mina kulturfestivalhängarvänner att tacka för. Med jobb måndag till söndag är det annars lätt att tycka att man ska hem och sova mellan arbetspassen.

Då hade jag missat det här:

Stadsvandring

Vi spankulerade omkring på Östermalm och fick några synnerligen välberättade historier om gamla tidens polisarbete av guiden som var klädd som en 1800-talspolis. Det bästa var när han skickade runt bevismaterial från ett omtalat mord. Det sämsta var regnskurarna. Men de gick över och var egentligen inte så illa de heller.

Utomhusopera

Operan bjöd på ett smakprov ur kommande repertoar på stora scenen framför operan. Det var uppehåll och alldeles ljummet. Sakta men säkert kom skymningen. Ljussättningen förändrades för varje låt, inte bara på scenen, utan över hela Stockholm. Den bästa låten vet jag inte ens vem som komponerat eller vilken opera den hörde till, men det var så magiskt att jag nästan glömde bort hur ont jag hade i ryggen av att stå.

Världens Längsta Bokbord

Okej, jag hade inte kunnat missa bokbordet som sträckte sig längs hela Drottninggatan igår, eftersom jag själv var engagerad i att sätta i ordning bordet för Hoi förlag. Men jag jobbade också i butiken och missade ruschen och några av författarna som under dagen stod vid bordet och sålde sina böcker. När jag kom tillbaka på eftermiddagen var det fortfarande många nyfikna som passerade, men inte alls samma kalabalik som det påstods att det varit. Och så började det duggregna. Det var i alla fall hur trevligt som helst att träffa de författare som var kvar och känna stämningen mellan de olika stånden.

Ja just det, jag har ju varit förkyld större delen av veckan också. Den verkar jag ha jobbat bort nu.

Bara att kavla upp armarna. Det är måndag igen...

/Anna

Så här var den:

Bilden säger allt.

Men man blir ju lite kär i Gerard Butler, det blir man ju.

/Elin

Kära syster ser just nu:

"Olympus has fallen" (2013).

Det är ganska såsigt än så länge.

/Elin

Bandcamp på Värmdö!

Idag startade terminen med Lureena, med bandcamp på Värmdö:

Andreas och Karolina chillar på frontporchen

Hälsingehus flyttat till Värmdö

Utflykt i vildmarken

Schysst utsikt från bakgården

Just det, vi spelade lite också.

Vi repeterade alla gamla godingar och hann även med lite nytt material, däribland några hits från Låtkrivarmånaden. Inte för att skryta,  men en viss låtskrivare gjorde succé! Nu siktar vi på att göra en inspelning så snart som möjligt. Stay tuned!

/Elin

Två veckor senare: Lillstrumpa bor fortfarande på Syster Ysters soffa

Det här arrangemanget vi tvingats till, det här kollektivlivet vi inte har valt, det är nog mest jobbigt för Strumpan ändå. När hon går upp för att jobba och vi andra inte behöver det, så håller vi dörren stängd och störs inte det minsta. Men när vi börjar tidigt och Strumpan har lång sovmorgon, ja då finns det en viss begränsning i hur länge hon orkar låtsassova på soffan med ögonlapp och öronproppar medan jag stökar med frukosten ungefär tre meter därifrån.

Hon bäddar bort sin säng varje morgon.
Hon lagar mat och diskar.
Hon slänger gamla saker i kylskåpet och går ut med soporna utan att man ber om det.

Men i morse tog hon priset efter att hon förberett lunch som hon ska ha med sig i morgon och bara:
– Nu måste jag dra till jobbet, är det okej om jag lämnar disken?

Självklart är det okej att hon lämnar disk. Jag jobbar hemifrån idag och kan diska när som helst.

Nöjd med att få ge tillbaka lite av all service vi fått den senaste tiden trippar jag fram till diskhon och tittar ner. Och bara Vad? Vilken disk? Det där fatet och vispen och kniven? Det är liksom ingenting mot mina egna frukostgrejer! Ingenting alls mot alla flottiga pannor och kladdiga kastruller hon tog hand om efter middagen igår!

Nä, nu får hon ge sig.

Har någon där ute en bostad att hyra ut? Eller rättare sagt, ett kök? Så jag slipper vara den lata och slarviga i mitt eget? Och för att jag misstänker att Strumpan själv måste få gå köks-bananas ordentligt inom snar framtid om hon inte ska få psykbryt.

/Anna

Sedan blev vi vuxna och såg en annan film

The Place Beyond The Pines!

Den börjar som en hopplös kärlekshistoria som bara kan sluta dåligt, fortsätter i ett politiskt drama om problematiken med korrupta poliser och slutar i en uppväxtskildring om två killar med genetiskt hat.

Härligt melankolisk och helt oförutsägbar. Kanske var det vad jag behövde, för jag sögs in och gillade jättemycket. Fotografen och Strumpan var mindre imponerade, den första för att dramaturgin var så hal, den andra för att Ryan Gosling inte var med i varenda scen (okej, jag kan skriva under på den med).

Genre? Jorå, jag har beslutat mig för att stoppa in The Place Beyond The Pines i det alltför outnyttjade facket "Män som gråter för hur de än anstränger sig för att göra rätt, blir allt bara fel".


/Anna

Kära Syster har sett: Tangled

Av ytterst logiska orsaker har vi äntligen sett Tangled! Den avgörande övertalningen kom från Vilse under skåneresan.

Oj vad bra den var!
Till och med dialogen överraskade. Och kameleonten! Hur bedårande?! En sådan önskar vi oss i julklapp.

Vi är långt ifrån nynna-med-i-sångerna-nivån, men kan starkt rekommendera alla vuxna att genast se! (Vi misstänker starkt att alla med barn redan kan den utantill.)


/Anna

Tre saker som gjort mig lycklig på en annars ganska händelselös och regnig dag (och kanske några till):

1. Att välja ut en ingefära ur korgen i grönsaksdisken - jag skrattade nästan högt åt alla roliga krumelurer.
2. Doften av våta löv när jag gick hem under paraplyet - en på samma gång förväntansfull och sorglig försmak av årstiden som kommer.
3. Att andas genom näsan igen, efter tre dagars nästäppa. 

Och att stå i köket och göra en långsam lasagne, medan regnet öste ner utanför det öppna fönstret! Och ananas med salt kolaglass till efterrätt! Och att dricka rom till! ROM!

Borta mycket bra, men hemma ändå bäst. Hemma hos andra, alltså.

/Elin

Skaparresan i Skåne – dag 3: Om att åka bort och skriva

Min frisör är en av de mest kreativa personer jag känner och när jag satt hos henne i förmiddags fick hon höra allt om Skåneresan, alltmedan hon applicerade blekning på mina toppar med en sådan konstnärlig precision och fokuserad min att det som vanligt var rent underhållande. När hon ska förklara vad hon vill uttrycka med en frisyr pratar hon gärna om "blommighet" och att färgerna ska komma fram "som ett andetag, en pust", uttryck som inte är långt ifrån de som uppkom under skaparresan och som man måste ta till när inte de vanliga orden räcker. När jag ber om en enkel toppning och påfyllning av brun färg i rötterna, lyckas min frisör berätta historier med färgsättning och klippning.

Det är väl så det blir när man hamnar i sitt rätta element. I rätt sällskap. På rätt plats. Allt föll på plats från första början och när jag klev upp den sista dagen var det som om jag aldrig gjort annat än att bo i det där huset, Biografen, laga mat tillsammans med mina vänner och lika självklart slå mig ner med datorn och helt försvinna bort i min egen värld utan att någon tycker att man är asocial. Tvärtom, det var nästan de mest sociala stunderna vi delade. Inget prat alls. Bara två smattrande tangentbord och en surrande symaskin medan en melodi växer fram på en gitarr.

Syavdelningen och Elins musiksoffa

– Är du kvar i berättelsen? undrade Vilse med ett leende när vi fikade.
– Mmm, svarade jag och blinkade för att återkomma till verkligheten. Inte för att jag var oartig som höll mig kvar i mitt påhittade urmakeri, men för att jag inte ville missa en sekund.

Skrivarbalkongen med mig och  Vilse.

Resan var tillåtande på det viset. Kärleksfull, rentav. Biografens ägarinna är konstnär och använder arbetsytorna i ateljén (det som en gång i tiden var själva biosalongen) som krukmakeri. Mottagandet, med vackert bäddade sängar och godisskål på rummet var lika varmt som om vi känt varandra länge.

Fick jag någonting gjort då? Tja, med tre yra hundvalpar i köket som skockades kring fötterna så snart man klev in, försvann en och annan kvart av dyrbar skrivtid. Men med näsan mot en valpnos och fingrarna djupt begravda i mjuk päls en stund, sänktes pulsen ytterligare och intrycket av att befinna sig på en magisk plats förstärktes.

Oberäkneliga och svåra att fånga på bild.

Uppgiften som Strumpan hade gett mig inför resan var att sätta igång med kärlekshistorien i boken. Det är ett antal korta avsnitt som ger inblick i hur två av karaktärerna träffas och utvecklar en hemlig vänskap som växer till förälskelse. De där avsnitten har funnits i en högst ostrukturerad form och innan vi åkte kom vi fram till att avsnitten behövde bli fler och dessutom skrivas med ett annat perspektiv. Första kvällen i Skåne gjorde jag i ordning tolv dokument för det som skulle bli de tolv avsnitten och skrev synopsis för varje del. Allt som allt skrev jag färdigt fyra avsnitt och hann börja på ett femte. Knappast mycket, men jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre plats att skriva romantik på.

Nu ska jag blunda, fantisera mig tillbaka till projektorbalkongen och skriva resten.

/Anna

Skaparresan i Skåne – dag 2: Vad vi gör när vi inte skriver/syr/spelar

Vi äter ohyggliga mängder vansinnesgod mat som vi lagar.
Däremellan fikar vi saker som vi bakar (alltså hur ambitiöst?!).
Och pratar om hur galet det är att vi dag 2 på skaparresan har träffats exakt tre och en halv dagar alltsomallt. Hur orimligt det är att vara så goda vänner när man för exakt ett år sedan inte ens visste om varandra (förutom som "Vilse" och "Kära Syster"). Men det är väl ungefär som att humlorna flyger, tänker jag. De vet inte om att de inte borde kunna och gör ändå.

Så vi gör bara.

Uppträder med egna låtar (alla utom jag), visar upp nysydda plagg (Vilses designersyster) och har högläsning (Vilse var proffs och jag vågade!).

Livet är sannerligen gott i Skåne.

/Anna

Skaparresan i Skåne - dag 1

Det går bra det här.
Huset där vi bor, skrattar och skapar mästerverk i är mer fantastiskt än bilder kan göra rättvisa. Men kolla ändå:


Jag sitter på balkongen och skriver bok medan Strumpan hänger nedanför och skriver musik.


Det bästa med balkongen? Att Vilse sitter bredvid!
/Anna

Sjukligt redo för Skåne!

Datorn är backupad.
Väskan är packad.
Matlistan är klar.
Skrivaridéerna är påfyllda.

KAN DET BLI NATT NÅGON GÅNG SÅ JAG FÅR SOVA OCH KAN KLOCKAN SEDAN BUMS BLI FEM SÅ JAG FÅR GÅ UPP OCH ÅKA TILL TÅGET?

Mvh Har Inte Varit Så Resfebrig Sedan Jag Åkte På Läger

/Anna

Roomies

Det har varit årets varmaste dag och fortfarande väldigt lite aktivitet på den här bloggen.

Minns alla när jag påpekade att det är mindre anledning att blogga sedan Strumpan flyttade till stan? (Eller var det kanske hon som skrev det?) För att vi liksom startade bloggen för att få en inblick i varandras liv genom brevväxling?

Numera bor vi på samma kvadratmeter. Åtminstone tills Strumpan hittar eget boende. Så förutom att vi också jobbar ihop då och då, målar vi naglarna och kollar på film och bloggar exakt samtidigt.

Vi får se hur länge det varar. Förhoppningsvis inte så länge att vi hinner tröttna totalt på varandra. Lite ironiskt är det ju att vi just denna sommar planerar världens resa ihop. Snart bär det av till Skåne där vi ska vara ännu mer näranära dygnet runt. Himla tur att man har världens bästa, roligaste, trevligaste, sötaste, klokaste och mest husliga lillasyster. Annars vet jag inte hur det hade gått...

/Anna

Hello Låtskrivarmånad, did you miss me?

... För ni trodde väl inte att jag hade glömt? Smugit iväg med svansen mellan benen och hoppats att ingen skulle märka något?

Oh no. Snart ska den bistra sanningen fram. Har man annonserat låtskrivarmånad så har man, hur mycket annat man har haft att oroa sig över den månaden. Det har varit torftigt, gnetigt och undflyende, men material har skapats och det ska sammanställas och jobbas vidare på under nästa veckas Skaparhelg (eller läger, som vi kallar det här hemma).

Fortsättning följer på en blogg nära er!

/Elin

Sett och hört på semestern: Ájtte och Sofia Jannok

Helt plötsligt, i Jokkmokk, hamnade vi på ett museum om fjäll, djur och sameliv. Så här beskrivs det på hemsidan: "Ájtte är huvudmuseum för den samiska kulturen, specialmuseum för fjällkedjans natur och kultur och ett informationscentrum för fjällturisten"

Vi hamnade mitt i ett färgsprakande virrvarr av vackra bilder, proffsigt uppbyggda montrar och konst- och hantverk från 1600-talet till idag. Utställningarna handlade om livet, om tron och om att överleva i ett kargt land. Inte bara i hårt väder, utan även under de allt hårdare restriktioner som samerna tvingats anpassa sig till under historiens gång. Tänkvärt, gripande och otroligt vackert. Jag var helt tagen när vi gick ut därifrån.

Mina egna bilder är förstås fortfarande kidnappade av min telefon, men ett smakprov av Laila Duráns fantastiska folkdräktsbilder, vilka var en liten del av utställningen, finns här. (Döm om min förvåning när den söta tjejen i Karesuando-dräkten som poserar på en av bilderna tog betalt för grejerna jag handlade i shopen.)

I en monter bjöds man på åktur över fjällvärlden med videoskärmar runt omkring sig och förtrollande musik av Sofia Jannok. Den här låten blev ett slags temasång på resten av resan när den förföljde oss i bilen och in i husvagnen:

Vad jag önskar att det fanns åtminstone en gnutta sameblod i mig!

/Anna