Vem behöver en brasa, egentligen?

Valborgskvällen tillbringades på Teater Tribunalen, med rep inför spelning i morgon. Ni som bor i Stockholm, titta förbi vetja!

SE, i musikalisk diskussion. Fast vissa av oss posar bara.

Jag och min goda vän T har under årens lopp, i de olika städer vi befunnit oss, ofta hamnat i situationen att vi åkt runt och letat efter brasor (pga dålig planering). I kväll efter repet fann vi oss i Rålambshovsparken, där ingen brasa stod att finna. Bara miljader tonåringar och några vuxna som också letade eld. Så jag åkte hem och tinade upp i stället. Det lär väl brinna någonstans nästa år också.

/Elin

Om att söka jobb

Hej hej från startgroparna till att ge mig ut i jobbsökarträsket! Här sitter jag och hoppas att mitt brokiga cv ska ta mig till administration, skrivande/språkliga eller marknadsrelaterade arbetsuppgifter på företag som har en skön profil.

För mig handlar liksom det här med att hitta arbete minst lika mycket om att hitta en vettig arbetsgivare som att arbetsgivaren ska hitta vettiga medarbetare. Ju bättre den medelvettige medarbetaren tycker om sin arbetsgivare, desto vettigare blir hen.

Alltså skickar jag mitt cv till företag som verkar vara som jag, fast bättre.

Av nyfikenhet googlade jag nyss mig själv också, för att se vad dessa sköna företag hittar när de gör detsamma. Men man får inte särskilt spännande sökträffar när man är en hyfsat vanlig och skötsam person med hyfsat vanligt namn. Förhoppningsvis försvinner jag inte lika lätt i mängden i de potentiella arbetsgivarnas inkorgar.

/Anna

Vill inget, orkar inget

Det står en massa saker i min kalender som jag inte tar itu med.
Till exempel måste jag skicka iväg en offert idag. Men det får vänta.
Och så borde jag plocka undan lite saker och dammsuga inför valborgsfirande här i morgon. Det får också vänta.
Jag hade lovat mig själv att ha de där frågorna till testläsarna färdiga i dag och det har jag verkligen inte börjat med. Det får vänta.
Två böcker väntar på att läsas ut innan veckan är slut. Den ena har jag bara börjat med, den andra fick jag nyss. Det kan egentligen inte vänta, men händerna orkar inte plocka upp dem.

Istället tittar jag ut genom fönstret, konstaterar nöjt att det är fint väder igen och sätter igång den tredje romantiska komedin för dagen.

Det är en sån måndag.

Att det kommer bli en lång natt med sista-minuten-panik där jag skakar av trötthet ignorerar jag förstås.

/Anna

Vid närmare eftertanke

Det blåser som på nordpolen genom strumpbyxorna och vi hade bara en lektion. Nu tar jag helg!

/Elin

Måndag, måndag, gamle vän

Nya strumpbyxor, gammal klänning. Låtsas som att jag inte alls har jobbat hela helgen. Fejka arbetet som ska vara nästan klart idag, fast jag egentligen inte ens har börjat. Ett djupt andetag. Solen skiner!

/Elin

Matad med solsken och fågelkvitter

En snabbvisit hem till mammorna och papporna senare är jag genomtrött i kropp och sinne. På det där bra sättet. Helgen var lång och vi har flängt omkring och jag tycker att det är skönt att det är måndag i morgon. Inga citronfjärilar och grodor i världen kan ändra på det.


/Anna

Allting kommer bli bra till slut, du ska se allt allting ordnar sig

Jag oroar mig ibland över mitt ganska obefintliga sociala liv. Min brist på aktiviteter att fylla dagarna med, timmar av liv som bara går till spillo. Men ändå, när min rumskamrat tidigare i kväll stod i badrummet och gjorde sig i ordning för en utekväll, kände jag mig ganska tacksam över att kunna säga att jag ska jobba i morgon. Att ha en anledning. För en långpromenad, två avsnitt Grey's och överbliven tårta i min säng var nog den bästa kvällen jag hade kunnat ha.

Man skulle bara ha en trummis också, så skulle allt vara perfekt.

/Elin

Det här är livet

Lyssna på måsarna som skränar på sjön, känna rökdoften från granngården där de eldar ris, knata omkring bland blåsippor i skogen. Jag hade ont i knäna i bilen på vägen hit, nu känns det inte längre.


Ludvika liksom. Rätt bra ställe.

/Anna

Om det här med jazzpianister då

De är som vanliga pianister, fast lite mer. De behärskar alla harmonier i universum och spelar på feeling. De klär sig nonchalant hippt och är lågmält vänliga. Jag tänker mig att de är lite känsligare än vanliga pianoklinkare.

(Eventuellt träffade jag en jazzpianist med sammetsögon tidigare i veckan som utlöste hela den här följetongen)

...Fast i slutänden skulle jag inte stå ut med prettonivån. Förmodligen.


/Elin

Den Stora Nedräkningen: FREDAG

Och hur gick det då med min deadline? Jag anar här hur världen håller andan.

Jag säger såhär: Hur vet man egentligen att man har ett manus som man är redo att presentera för andra? Är man någonsin redo för sånt? För min egen del är nog svaret nej. Jag kommer aldrig att vara nöjd. Så nu är det dags för mitt manus att läsas av andra som förhoppningsvis kan förklara för mig hur jag ska bära mig åt för att berätta min historia så bra som möjligt. Jag vet att jag kan bättre, men jag vet inte hur.

Nej, jag har inte hunnit göra allt jag hade tänkt att jag ville göra till idag. Tiden rann ut och jag har suttit på en Finlandsfärja det senaste dygnet och norpat alla tillfällen för att sitta och skriva. Till exempel klockan sex i morse när jag inte kunde somna om. Och det har varit underbart att vara så fanatisk!

Men nu är det slut. Boken är klar för att deadline är passerad. Boken är klar för att jag har fått fina presenter med posten som säger att det är så. Boken är klar för Fotografen fyller år idag och han bestämde att den skulle vara klar på hans födelsedag. Tiden är ute och jag har lagt ifrån mig pennan.

Lillstrumpa bakade världens finaste tårta och jag är dödens trött.

Den här helgen tänker jag sova. Och skriva frågor på sånt jag vill ha svar på från testläsare.

/Anna

Som ett brev på posten... del 7

Idag är det DAGEN D som i DEADLINE. Det känns... märkligt.

Det sista kortet låg inte på hallmattan idag. Istället hittade jag en postavi och tog mig till Ica för att hämta ut ett paket. I paketet låg ett kort från min vän L som förklarade allt. Det var exakt som jag trodde, är mycket nöjd med mina detektivkunskaper. I paketet fanns även två saker. En som uppmuntrar till en paus och en som uppmuntrar till börja fundera på uppföljaren...

Snipp snapp snut, så var följetongen om de mystiska vykorten slut.

/Anna

Sneakpeak

/Elin

Det börjar med ett litet poppande...

... som stadigt växer till ett dovt bumlande, som förenas av en högfrekvent visslande, och rätt var det är, innan man hinner förstå vad som hände...

...SÅ SMÄLLER DET!

Här bakas det eventuellt. För när man firar ska det finnas tårta, säger kungen.

/Elin

Den Stora Nedräkningen: TORSDAG

Alltså, här kommer bekännelsen: jag är på finlandsfärja.

Men! Jag kom långt förbi den där segdragna första tredjedelen igår. Och det går faktiskt att skriva i en stor fin hytt.

För den som ändå är orolig: jag gjorde back up innan jag släpade datorn till Östersjön. Såklart.

Nu är jag laddad med te. För det finns sånt också i barerna. Te och kareoke liksom.

/Anna

Angående trummisar:

En sak som är lite dåligt med att falla för trummisar: De är ofta ganska korta. Eftersom jag redan har erkänt mina stereotypa preferenser borde det inte komma som någon överraskning för någon att jag vill någon som är längre än mig (och är kille, btw). Själv mäter jag ju ståtliga 176 cm, de flesta trummisar jag har träffat når mig till nästippen.

Och häri vilar paradoxen:

Jag skulle aldrig falla för en lång trummis. Det skulle inte finnas. Så; jag och het trummis: Ain't gonna happen.

/Elin

Som ett brev på posten... del 6

Gissa vad? Nyss låg det ett till vykort på hallmattan. Ännu ett gratisvykort från random företag. Ännu en handstil jag inte känner igen (men den är misstänkt lik handstilen på det allra första kortet, vad nu det betyder), ännu ett hockeyfrimärke, ännu en siffra.

Nummer ett. En etta. 1.

Framsidan föreställer ett ägg, ett härligt sammanträffande att det är min lunch idag.

Men vad betyder de här korten?
Vid det här laget har nog alla gissat samma som jag.
Vad ni inte vet är vem avsändaren är (ni känner ju tyvärr inte mina kompisar).
För avsändaren är naturligtvis någon som håller benkoll på att jag har deadline på manuset i morgon.
Idag är det en dag kvar. En enda. 1.

Och av alla mina vänner, finns det faktiskt bara en som har både benkoll, framförhållning och ett intensivt förhållande till snigelpost. Hon finns inte på nätet annat än när hon smygläser andras bloggar utan att själv kommentera. Hon har inte facebook, hon twittrar inte. Men hon har en fysisk adress och ett telefonnummer. Hon finns på riktigt.

Hon är mig alldeles extra kär. Hon är rak, ärlig och skarp. Hon är omtänksam, lojal och hon fullkomlig öser kärlek omkring sig. På sitt sätt. Till exempel genom att heja på den som svettas över ett bokmanus trots att hon inte alls förstår vad det innebär att skriva. Men hon vet vad det är att ha en dröm, att kämpa för den och att komma dit.

På ett diskret och ytterst finurligt vis låter hon mig inte glömma att hon står redo med blåbärssoppa och viftar med flaggor, hon tjoar vid mållinjen så hon blir alldeles hes.

Det är hennes sätt att säga att hon tror på mig.

Och det är rätt överväldigande.

Nu du L, är kylskåpet fullt. Visst?

/Anna

Och om jag har fel om avsändaren har jag eventuellt gjort bort mig. Men jag menar ändå varje ord om L. Bara så vi är på det klara med det.

Att döda en darling

Man låter Lillstrumpa läsa manuset med sina mest kritiska ögon. Närhelst hon muttrar "det här tillvägagångssättet i hur den här karaktären hittar den här saken köper jag inte", om ett avsnitt, gör man en anteckning om denna åsikt.

Eventuellt begrundar man det sagda.
Man vill ju inte göra någonting förhastat.

Men trots att avsnittet är en vidunderligt ljuvlig rest från det allra första utkastet, är domen obarmhärtig.

Avsnittet, min darling, ska dö.

/Anna

Kategorier av musiker jag faller för, i fallande ordning (SOM ni har undrat!)

1. Trummisar. 
2. Jazzpianister
3. Gitarrister.

(Varför det blev en punkt efter första och sista men inte den i mitten? Vem vet? Hur skriver jag saker över huvud taget?) 

Jag har än så länge inte träffat på en enda basist som fått mig kväsvag. Sorry, basisterna. Sen finns det såklart mängder av andra instrumentalister, som spelar tuba, harpa, kyrkorgel, näsflöjt och vem vet vad, men så här på kvällen och på bloggen erkänner jag mig vara ganska stereotyp i min smak.

Trummisar alltså. Så hett.

/Elin

Som ett brev på posten... del 5

Idag låg det en tvåa på hallmattan. Tillsammans med en trevlig inbjudan. Men de hade inte med varandra att göra.

Kylskåpet börjar bli fullt...

... och jag börjar hitta meddelanden i reklamtexterna på korten. Kanske lite paranoid ändå?

/Anna

Bra låt på svenska?

Scoopar youtube efter ösiga låtar på svenska, att sjunga på antagningsprov. Den här ligger bra till just nu:

Några andra tips?

/Elin

Den Stora Nedräkningen: ONSDAG

Men för sjutton! Är jag fortfarande i första tredjedelen och skvalpar?!

Förutom att skriva om stora delar av två avsnitt har jag idag kollat upp vilka andra drop in-tider som finns för cellprovtagning (som är svinviktig att gå på). Jag skulle ha gått i morgon, men resten av den här veckan har jag ett skitviktigt möte med mitt manus. Och galej, men det är inte lika lätt att boka om som cellprovtagning.

Nu är det jag som plöjer mig in i andra akten.

/Anna

Som ett brev på posten... del 3 och del 4

Jorå, det har fortsatt att landa mystiska vykort på min hallmatta även efter helgen. (Här är första delen, här den andra, för den som missat...)

De skickas fortfarande från avsändare jag inte känner igen handstilen på, även om jag nu tycker mig kunna se att några av handstilarna liknar varandra. Som om samma person försöker skriva på olika vis. Men jag kan ha fel.

De stora siffrorna i tusch som är all information korten innehåller, blir lägre och lägre i tal. Jag börjar fundera över vad som händer vid 0.

En annan likhet mellan korten är frimärkena (att jag inte tänkt på det tidigare!). Alla utom det första kortet som kom, har nämligen hockeyfrimärken. Det kanske betyder något.

Postens opålitlighet tar hursomhelst udden ur det mystiska. Jag tror att det är meningen att de ska komma i nummerordning.

Den här veckan kom först de här:

Sedan de här:

Och det kan ju göra den mest paranoida rätt fnissig.

/Anna

Lite osammanhängande, bara

Mitt liv är så sjukt OSPÄNNANDE just nu. Ospännande. I morse satt jag på pendeltåget bredvid två män som hade en engagerad diskussion på tyska, det fick mig att vilja flytta till Berlin ett tag. Lära mig tyska, sjukt fint språk ju, och bara driva runt i en främmande stad.

Jag har en låt innanför pannbenet, men är lite för lat för att locka fram den.

Och i helgen var jag i Nyköping och letade vitsippor. Hittade en. Och såg en zeppelinare, var helt säker på att det var ett UFO! Faktiskt, det är ju inte så ospännande att vara jag när man tänker efter.

/Elin

Den Stora Nedräkningen: TISDAG

Gah! Det är som om jag står still i den första tredjedelen av bokmanuset. Trampar och stampar. I och för sig styr jag upp saker som är superviktiga att introducera på rätt sätt så att andra saker kan uppstå i andra och tredje akten med större kraft. Men ändå! Vill komma framåt mycket fortare! Håller nu tummarna för att det inte är lika mycket att göra i resten av boken. HAHAHAHAHA!

Känner mig smått galen här.
Är så outsägligt tacksam över alla heja-rop i kommentarerna.
Det. Ska. Gå.

/Anna

Världsbokdagen

Sociala medier gör mig uppmärksam på att det inte är en vanlig tisdag idag. Det är världsbokdag!

Såhär tänkte jag fira detta event:

1. Godkänna artikel om en bok som jag satt ihop (artikeln alltså, inte boken).
2. Läsa bokmanus till bok som jag ska göra rolig grej med (boken har liksom inte ens gått till tryck än! Jag tjyvläser!).
3. Skriva egen bok (duh!).
4. Läsa underhållningsboken som ligger på mitt nattduksbord. Men det blir nog inte förrän sent ikväll.

Såhär skulle jag vilja fira detta event:

1. Klä ut mig till Maisie Dobbs och säga svinsmarta saker på brittisk engelska.
2. Gå på Night Cirkus och försvinna i en svart- och vit dröm.
3. Länsa en karamellaffär á la Pippi Långstrump.
4. Strosa armkrok med Gilbert Blythe över kullarna på Prince Edwards Island.

Jaha, det är tydligt att jag hellre skulle vilja befinna mig förr i tiden idag. Inte helt oväntat. Men nu är det sannerligen dags att återgå till verkligheten så jag kan dyka ner i min egen fantasivärld. Tjadå!

/Anna

Gråmulen slottsfika

Ibland får man uppdrag som tar en på slottsbesök en helt vanlig måndag. Det här är ett sånt tillfälle. Jag har researchat Skokloster slott och fått en timmes rundvandring med så mycket information att jag känner mig sådär skönt fullproppad. Men alltså, jag upphör aldrig att förvånas över vilka ställen det finns i Sverige! Alla borde åka på dagstur till Skokloster i sommar. Och alla som inte har gift sig än borde gifta sig där. Det är ett sagoslott. Vackert.

Bilden gör inte ens nästan slottet rättvisa.
Den är snarare att se som bevis för att jag är här.

Nu sorterar jag intrycken och laddar för körningen tillbaka mot stan med fika.

Den här bilden däremot. What you see is what it is liksom.

/Anna

Den Stora Nedräkningen: MÅNDAG

Hörni!
På fredag är det DEADLINE.
Då ska boken vara färdig.
Kommer den att hinna bli det?
Jag har ingen aning. Det här är första gången jag någonsin kommit så här långt med ett manus, så vem vet hur man vet när man egentligen är färdig?

Målet är att komma till det där stadiet där all text som finns ska vara uppstyrd och så väl presenterad som möjligt. Jag har några småluckor där ord och begrepp som rör särskilda yrken ska in, det måste jag researcha. Eventuellt hamnar det utanför den här veckans mål. Jag kommer också att vilja pilla mer med texten, orden, meningarna och det räknar jag också med att det kommer sedan.

Först och främst ska själva historien vara klar.

Till på fredag.
Den 26/4 2013.
För det har Fotografen bestämt.

Då var det bara att brygga kaffe och sätta igång då.

/Anna

Det var den helgen det

Dark Shadows är slut. Den var konstig men fin. Och nu känner jag för att krypa in i min kista och sova som medvetslös hela natten.

/Anna

Det här med #KulturnattSthlm

Efter jobbet tog vi en promenad genom stan. Det var ljust, glatt och väldigt väldigt öppet:

Stadsmuseet
Tyska kyrkan
Mäster Olofsgården
Nobelmuseet
Medeltidsmuseet
Operan

/Anna

Som ett brev på posten... del 2

Det kom ännu ett mystiskt vykort igår. Utan hälsning, utan avsändare. Handstilen är liten och liksom kompakt, men ingen jag känner igen. Den liknar i och för sig handstilen på det allra första kortet, med skillnaden att det första är skrivet med versaler medan det här nya kortet är textat i gemener, begynnelsebokstäverna borträknat.

Det enda som står i det vänstra fältet avsett för hälsningar är en sjua. Nummer sju. 7.
Jag hängde upp det på kylskåpet med de andra.
Så jag kan stirra dem i vitögat när jag plockar fram frukosten.

Jag säger som Harry Potters morbror Vernon som glatt påminner: "Ingen post på söndagar!" Vilket förstås gäller även lördagar här i Sverige.

Det börjar bli dags att åka till stan och butiksjobbet.

/Anna

Hälsning från Nyköping

Här sitter jag och har det bra! Det finns te, kakor, en paradisask och så har vi hunnit halvvägs in i "Jack Reacher" (den är inte överväldigande, men det gör inte så mycket).


Helg, alltså. Bra grejer.

/Elin

Arbetsbord, arbetsord, arbetsro, arbetstro, arbetsrot, arbetstrots

Helst sitter jag i soffan och skriver. Ibland hamnar jag vid köksbordet, men bekvämast är faktiskt soffan. Eller, borde jag kanske säga, mindre obekväm.

Finge jag välja hur jag ville, skulle jag sitta i ett lagom stort rum inrett med mörkt trä och med stora fönster. Där skulle jag ha två arbetsbord i två olika väderstreck för att kunna alternera ljuset. Det ena skulle jag sitta och skriva vid, det andra skulle jag belamra med målargrejer. Där skulle också finnas en soffgrupp, en soffa, en fåtölj. Fotpallar. Väggarna som inte upptogs av fönster skulle vara klädda med bokhyllor där hela mitt bibliotek fick plats. Och någonstans, skulle det finnas en bänk eller en skänk där jag skulle samla föremål som var av betydelse för berättelsen jag just skrev.

Sådärja. Fint va?

Sofia bloggar om sin arbetsplats och länkar till en artikel med bilder från fyrtio kreativa människors arbetsplatser. Jag får lite ångest av Roald Dahls krypin. Och tycker nog att de allra flesta arbetsplatser ser rätt obekväma ut. Särskilt stolarna. Men inspirerande är det, för att inte säga ganska tröstande att stordåd inte kräver min beskrivning av den ultimata arbetsplatsen ovan.

Hanna snuddar också vid ämnet idag. Det gäller liksom att behålla ett utrymme i sitt hem där tankarna får plats.

Lite av ett fredagstema.

/Anna

Tid för egenreflektion

En god vän till mig har myntat det uttrycket. "Tid för egenreflektion". Att dra sig tillbaka, stå över, vara själv.

Förlåt, kära syster, att jag lät kort i telefon och inte ens har hört av mig i kväll. Men nu känner jag mig nästan som människa igen.

/Elin

Som ett brev på posten... del 1

I förrgår hittade jag ett kort bland den vanliga posten på hallmattan. Ett synnerligen märkligt kort. Det var ett helt vanligt vykort av det slag man får gratis av företag och organisationer som använder gratis vykort som en del av sin marknadsföring. Men det var ett märkligt kort på det viset att det inte innehöll någon hälsning av det slag man oftast skriver på dylika vykort. Inte heller fanns där någon avsändare. Adressen till mig var skriven med en handstil jag inte känner igen. Poststämpeln var alldeles utan ledtrådar.

Men en sak stod det i det vänstra fältet som är avsett för hälsningar: 10.
Det var allt. Etta nolla.

Jag lade det åt sidan och glömde lite bort att jag fått det.

Tills idag.

Idag kom två kort till med posten.
Helt olika det första kortet.
Helt olika varandra.

De tre korten är från tre olika företag/organisationer. Min adress är skriven med tre olika handstilar jag inte kan erinra mig att jag känner igen.

Men i det vänstra fältet avsett för hälsningar finns siffror även på de nya korten, skrivna med samma svarta tuschpenna som det första.

9 och 8 står det.
Med svarta, hotfulla siffror.
Eller?
Jag hängde upp dem på kylskåpsdörren i den ordning jag fått dem.
Jag tänkte att det måste finnas en anledning till att det första kom just i tisdags.

Och jag kom på det.

/Anna

Rapport från inte-ens-halvvägs

Hur vet man om det man skrivit lever upp till de krav man har?
Efter två träffar har Strumpan och jag lyckats gå igenom en tredjedel av boken.
Träff 1 tyckte jag såhär: Blä, allt är pinsamt skitdåligt och varför tror jag ens att det ska bli en bok?
Träff 2 (idag) tyckte jag såhär: Vilket himla geni jag är åtminstone här och där!

Beror detta på:
1) att texten verkligen är så ojämn, eller
2) att humöret/sinnesstämningen påverkar läsningen helt sjukt mycket?

Jag hoppas lite på nummer 1 där.

/Anna

Anteckningar är till för att läsas eller inte läsas

Helt lagom tills jag skrivit slutscenen, kom Elin på middag. Och trots att hon var alldeles för trött för att kunna engagera sig i boken, tillät hon att jag pratade om den. Hon lyssnade ganska duktigt.

Jag kom på några saker tack vare att jag fick prata om saker som stör mig i boken. (Till exempel stör jag mig på 1. att huvudpersonen saknar den där yttersta motivationen och 2. att motståndet måste vara större.) Naturligtvis skrev jag genast ner idéerna i min anteckningsbok för att inte glömma. Det gör jag alltid.

Alltid redo.

Läser jag någonsin det jag antecknar då? Nja...

Men så föll det sig som så att jag bläddrade bakåt för att se vad jag senast antecknade. Och hittade en massa kloka saker som genast ska in i manuset. Där fanns också vagare idéer som funnit sin form i och med det jag antecknade idag. Som om jag hade samma tankar om vad som inte fungerar i manuset förra gången jag antecknade, men saknade tydliga lösningar. Det har jag alltså nu.

Ska kanske läsa resten av allt jag antecknat någon gång.

Kanske.

/Anna

Snipp snapp snut...

... så var sagan nästan slut. För femte gången.

Manuset fick nyss en ny slutscen för att knyta ihop alla trådar och nu känner jag mig mest alldeles ... kissnödig.

Alltså, jag har nog inte riktigt fattat än.

105 412 ord.

Boken är klar.

Förutom att den inte är det, men skit i det nu.

BOKEN ÄR KLAR!

Måste verkligen gå på toa, men sen ska jag känna efter.

/Anna

Högst upp på packningslistan inför sommarsemestern: Jón Kalman Stefánsson

Jag har läst en enda bok av Jón Kalman Stefánsson, Sommarljus och sen kommer natten. Hans poetiska berättande om människorna i den karga isländska miljön är sagolikt och vardagligt på samma gång. Som vanligt när jag läser någonting jag gillar, minns jag inte så mycket av handlingen. Bara att jag ville stanna kvar i meningarna, ligga bland orden och filosofera. Allt det där kom tillbaka igår, under inslaget av honom i Babel, när han apropå att bo i närheten av ett berg sa: "Bergen kan man hata. De kan ta det." Det är så klokt sagt.

Och jag inser att han faktiskt skrivit en triologi som jag naturligtvis måste läsa nu. Fast sedan. Kanske under en tur i Norrland bland skogar och karga fjäll? Där vi ska koka kaffe över öppen eld och bada i iskalla bäckar. Frågan är bara hur jag ska kunna vänta ända till dess.

 

/Anna

Glädjande besked (för oss som gillar film, magi och Bergslagen)

Nu är det klart att "Cirkeln" ska filmas, med hjälp av Benny och Ludvig Andersson som startar filmbolag enkom för  att vi ska få se våra favorithäxor på vita duken. Det var ju på gång för ett år sedan med ett annat bolag, men författarna drog sig ur för att de inte kände att de stod bakom produktionen. Respekt där!

Levan Akin regisserar filmen och säger bra saker i intervjun i dagens DN.

Hurra!

/Elin

Sommarsverige, nu är det upp till bevis

Vi ägnade större delen av förmiddagen att planera semestern ihop med vänner. Det blir biltur genom – tadaa – Norrland! Förväntningarna är skyhöga, men kanske är förhoppningarna ännu högre. Åtminstone från min sida. Jag tror nämligen att det bara måste bli bra väder i Sverige i sommar, som kompensation för förra årets bottenrekord. Och nej, ingenting kan jinxa den övertygelsen. Hörde du det nu, vädret? Skärpning i juli, tack.

När rutten var skissad, åkte vi till Gustavsberg och drack kaffe.

Sedan åkte vi hem och gjorde juice.

/Anna

Nej, men titta där!

Där står de i rabatten och plirar mot en när man kommer hem från jobbet.

Färdig med jobbhelg! En mycket helg dessutom, trevliga kunder i butiken, bio med Syster Yster och Fotografen, kvällshäng med goda vänner och djupa samtal och nu senast, fantastisk pasta och två avsnitt Suits. Lite synd att måndagen blir så späckad, hade varit skönt med mer helg. Fast å andra sidan, den är späckad med en hel massa musik. Jag vill lite grann slå mig själv hårt i huvudet varje gång jag klagar på att jag har mycket att göra. Jag gör ju det jag vill!

/Elin

Lördagsledig

Jag övervägde helt seriöst att gå upp och sätta mig med manuset vid tre-halvfyra-snåret i morse när jag legat vaken cirka en timme utan den minsta tillstymmelse till att kunna somna om. Det gjorde jag inte. I det trötthetstöcken jag befann mig, trodde jag liksom inte att det skulle komma någonting bra ur ett sådant beslut. Det skulle kunna ha landat i att jag strök hejvilt och skrev om stora sjok.

Hm...

Vid närmare eftertanke är det lite vad jag funderar på idag.
Vad behöver storyn egentligen för att bli sitt allra bästa?
Vad vill jag egentligen berätta?
Och hur?

Det är dags att åka på en tur med Fotografen och göra annat. Jag kommer att ha tentaklerna ute och suga åt mig allt som kan inspirera till hur i hela världen mitt bokmanus ska skrivas.

Ledig idag?

Hahahaha....

/Anna

Work in progress

Fredagsgrytan står och väntar på spisen, datorerna värmer som en mysig brasa. Godisskålen är fortfarande relativt välfylld. 74 sidor av 509 lästa.

/Elin

När alla krafter sjunkit ner till fotsulorna och man ändå förväntas prestera

Jahapp.

Nyss tog jag bilen in till stan för att hämta en trave böcker av en författare som jag ska göra rolig grej med lite senare i vår. Kan såklart inte säga vad, men jag ska berätta det viktigaste:

Eftersom det är fredag och lunchtid fanns det inte en enda parkering utanför förlaget. Efter sedvanligt omkringcirklande slutade det med att jag ställde mig på handikappruta och rusade. RUSADE.

Hämtade böckerna och rusade tillbaka. RUSADE.

Ännu mer stressande mitt-i-staden-körning-i-galen-fredags-trafik och jag tog mig hem.

Benen skakade när jag gick uppför trappan, armarna var lealösa och hjärnan alldeles tom. Vilket bara betyder en sak: it´s the most wonderful time of the month.

TGIF! Och att det finns iskall jordgubbsdryck.

Vad skulle det här inlägget handla om egentligen?

/Anna

Skriva? Städa? Skriva? Städa?

I min fantasi skulle jag spendera nästa vecka på Lillstrumpans balkong, hon och jag med varsin dator, där vi läste igenom mitt färdiga manus i stereo. Skrev kommentarer i marginalen och diskuterade dramaturgin på djupet.

I den bittra verkligheten har Lillstrumpan ett eget liv, med eget maxat schema och kan därför bara prata manus när det är luckor i detta schema.

Som idag.

Och jag som levt i ett råttbo den senaste veckan, med crescendo igår när det enda jag orkade efter att ha tagit i tu med det nödvändiga, var att ligga på soffan, kolla på HIMYM och sörpla ProViva. Ihop med Ipren. Det hjälpte.

Men de där sista avsnitten blev inte skrivna.

I min fantasi skulle jag ha satt en ljuvlig punkt efter det där allra sista kapitlet innan Lillstrumpan och jag sätter oss för att gå igenom allt. Men det blir sällan som man tänkt sig. Istället tar vi väl tag i boken från början och så får vi se hur långt vi hinner idag. Gissningsvis hinner vi inte ens till slutet hursomhelst.

Nu är den stora frågan: ska jag se till att hemmet är någorlunda representabelt innan hon kommer eller ska jag försöka komma så långt det bara går med bokmanuset?

Hmm...

/Anna

Stresshantering minus noll

Jazzkonsert om lite mer än en vecka. (Ingen av oss kan jazz.) Kompositiosuppgift, redovisning om en vecka. Konsert med ena bandet 1:a maj. Jobb i helgen. Ansökan till högskolan på måndag.

Och vet ni vad? Ingen enda av de här sakerna kommer som en överraskning. Ändå är det som ett skruvstäd i huvudet att öppna kalendern.

/Elin

Ajajaj-ynkynkynk

Att fira hundratusen ord går till såhär:

1. Ta av fleecebrallorna och hoppa in i duschen.
2. Ta på riktiga kläder och dutta lite smink i ansiktet.
3. GÖR BACK UP PÅ DATORN.
4. Gå och ät middag, gärna på promenadavstånd till en restaurang som visar sig ha premiäröppning samma kväll. Det blir extra festligt så.

Man kan gärna strunta i resten av punkterna vilka i korthet går ut på att föräta sig på goda hamburgare och få ont i magen, dö stora törst-döden och gå upp mitt i natten för att dricka ännu mer vatten och ha ännu mer ont i magen och av den anledningen ligga och kallsvettas ända tills klockan ringer.

Jag somnade om, sov en timme och vaknade av sopbilen. Hade ont i magen, var fortfarande törstig och var tvungen att gå upp.

Skulle ha hållit mig till Elins melodi med att skaka champagneflaska, hoppa i sängen och vråla högt från öppet fönster. Men middag verkade bra just då. Det är lätt att vara efterklok.

Varsågod för info. Nu försöker jag tolka varenda liten tarmrörelse, matar på med det som verkar saknas, men mest borde jag nog lägga mig på soffan och sova en timme till. Sömn är universalmedlet till onda magar. Det är bara det att jag inte vill sova. Jag vill skriva. Jag vill bara inte ha ont i magen, för ikväll ska jag på galej-isch. Hmpf. Soffan vinner nog över datorn. Snart. Ska bara...

/Anna

Bara tre dagar över tiden passerar hon gränsen och går direkt mot mål

Okej, folket. Det finns inget enkelt sätt att säga det här på:
JAG HAR PASSERAT HUNDRATUSEN ORD!

Är boken färdig då? undrar säkert någon och eftersom hundratusen var målet är det en befogad fråga.

Men nej. Än finns det grejer kvar att skriva.

Sedan.
Nu tror jag banne mig att jag ska fira lite.

/Anna

En helt ny värld

Det här med att jag städade till mitt cv och har börjat slänga ur mig ansökningar till höger och vänster, ska vi tolka det som att jag är redo för en ny karriär?

Jag säger då det.

Och hittar jag ingen arbetsgivare innan hösten blir det spännande att se om jag kommer in på någon av de två (!) utbildningar jag huxflux anmälde mig till.

Här går det undan.

/Anna

Inifrån skrivarrummets enskilda vrå

AnnaMaria Jansson skriver en fantastisk text på debutantbloggen idag. Den handlar om huruvida man avslöjar för andra att man skriver eller inte. Och hon funderar över varför det varit så svårt för henne att presentera sig som en som skriver. Jag fastnade särskilt för detta:

"Det är inte en plats du skryter om, inte ett ställe du förevisar för att imponera, inte alls. Snarare öppnar du stilla dörren, tittar in, slås av lugnet och slår dig ner. Du bjuder inte in en frågvis granne eller ordnar fest där inne, det går bara inte och det handlar inte om att du skäms för vad som finns där, eller för att du vill verka dryg eller svår, det råkar bara vara så att ingen annan får plats."

Det är som att jag fått en present. Och jag tror att vi är många som läser inlägget idag som genom detta förstår någonting om vår egen kreativitet. För egen del är det här nyckeln till skrivandet, ett förhållningssätt jag måste ha till min text för att ta den på allvar. Genom att sätta ord på det förhållandet, kan jag också själv förstå varför min man måste sänka ljudet på tv:n fastän han sitter i ett annat rum eller varför han inte kan inflika roliga kommentarer från en webbsida när jag sitter bredvid och skriver. För trots att jag kan fortsätta skriva under de omständigheterna (hej, jag är i sluttampen och har flow), stör det mig. Nu vet jag varför.

/Anna

Ett moraliskt dilemma

Om jag betalar 79 spänn i månaden för Netflix och inte använder det ett dugg, är det okej att streama serier (som jag inte betalar något för) på nätet då?

*måste se alla säsonger av Grey's Anatomy NU*

/Elin

Ps. Jag betalar även TV-avgift. Och sopsorterar. Ds

Kon-Tiki

Rätt mycket beror på tajming, både när man ser en film och när man läser en bok. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Det kan bero på vad man såg eller läste senast, det kan bero på om man är trött och hungrig.

Förhållandena i lördags var såhär:
Jag hade jobbat i butiken hela dagen och var helt slut. Både på grund av jobbigt jobb med mycket knas, men också för att det är ett himla oväsen att jobba i butik i stan. Särskilt när man i vanliga fall sitter rätt mycket i lugn och ro och skriver om dagarna. Särskilt när man efter arbetsdagen sätter sig på Vigårda och äter en hamburgare samtidigt som man försöker höra vad ens sällskap säger. Särskilt när man direkt därefter beger sig till Sydstockholms bullrigaste plats: Heron.
Men i biosalongen var det mjukt och tyst.
Jag var visserligen trött, men mätt.
Och filmen var alldeles underbar.
Jag blev lite lite kär i galningen Thor Heyerdahl. För att han litade så blint på sin tes.
Jag blev även livrädd för hajarna. "Datahajar", sa Gustaf Skarsgård när han gästade Gomorron Sverige.  Det spelar ingen roll, de var trovärdiga.

Och hela filmen är trovärdig. Jag tror på miljöerna, jag tror på kostymerna, jag tror på skådespelarna så mycket att jag tror att jag är fast på flotten med dem. Det apsnygga fotot, musiken, ljudet, dialogen. Allt är välgjort.

Så bara se den! Gärna på bio. Vyerna är oändliga.

/Anna

Jag som älskar måndagar i vanliga fall

Idag fick jag en livskris.
Ikväll närmare bestämt.
Efter middagen när jag hade tänkt jobba med manuset, för att vara mer exakt.
Sånt som händer antar jag.

Innan det var det en hyfsat bra dag.
Skrivandet är inte på topp, men det repar sig.

Det bästa var ändå två telefonsamtal.

Det första från butikschefen som bekymrat undrade hur jag mådde idag. Eftersom detta var innan livskrisen så jag att det var bra. För det var det då. Och det var himla fint att få prata av sig lite mer om helgens knepigheter i butiken och få omtänksamhet tillbaka. Alla borde ha en sådan chef.

Det andra från Vilse! Den människan har jag inte riktigt våga ringa till, fast jag många gånger haft lust. Sedan vi delade den magiska middagen under bokmässan har jag inte velat jinxa, liksom. Men oj vad det är fint att prata av sig med andra som skriver. Särskilt sådana som Vilse.

Sedan krisade jag som sagt. I morgon får det bli en bättre dag. Ja, trots att det är en tisdag.

/Anna

Idag jobbar jag med den här

Fin måndagsmusik.

/Elin

Om folk var mindre muppiga och hade större känsla för hur man bemöter säljare i butik, skulle nämnda säljare känna sig mindre som disktrasor i stort behov av pizza och glass efter en jobbhelg i butik.

Men vi är inte bittra. Längre.

/Anna

På inspelning med Lureena

Idag har i varit i Mariefred! Hos Vegna Studio, och spelat in demo med bluegrassbandet. Än så länge covers, men nu är vi på gång med att börja med eget material.

Trevlige Johan, som hade världens tålamod med oss

Basisten Simon på gitarr

Världens gulligaste utsida av en studio

Snygga Karolina

Nu är jag så trött så jag knappt vet vad jag heter och vill bara att kontrabasen i mitt huvud ska sluta dunka så jag kan sova. Men Yey! Demo!

/Elin

A Royal Affair

Vi såg den igår, Fotografen, Lillstrumpa och jag. Jag var mest irriterad över hur folk tvingades leva på grund av löjliga lagar. Kunglig som fattig, alla var olyckliga, så många bortkastade liv.
Men den var väldigt fin. På alla sätt och vis. Smärtsam och vacker. Det är en mycket bra berättad historia med skickligt skådespeleri, såvitt jag kan bedöma. Alicia Vikander, liksom. Vilken begåvning. Värd att se bara för att hon är så bra faktiskt.

/Anna

Idag är dagen då planerna om en kreativ helg tog fart

Det hela började med att jag tog med mig tekoppen ut till bilen och skjutsade Fotografen till jobbet. Fast det var han som körde dit, sedan tog jag hem bilen.


Därefter prickade jag av att-göra-listan allteftersom dagen gick. Inklusive "dammsuga" och "slänga sopsorteringen". Jag lyckades till och med göra mig själv till lags när jag fullföljde punkten "skriv lite". Lite. Mer än så kunde jag inte begära av mig själv idag. Hoppet spirar ändå. På ett eller annat vis kommer jag att klara det. Om det inte blir ett tredje.

Sov gott.

/Anna

Med pyjamasbyxorna på

Var det ingen som tog ansvar över den här bloggen igår?! Stackars liten, alldeles ensam och övergiven etcetera etcetera.

Själv hoppade jag in och jobbade i butiken hela dagen. Det var roligt. Mest för att det kom en hel massa nya grejer att packa upp. Fast det är inte det som är det roliga, jag suger på att plocka varor. Är mycket duktigare på att mingla, svara på kluriga frågor och stå i kassan och säga hej och välkommen och sånt. Hade till exempel evighetslångt tålamod med äldre dam som skulle välja kaffebryggare. Men! En kollega undrade om jag kunde tänka mig att packa upp en hel vagn med köksredskap i närheten av kassan. På så vis hade jag någonting att göra när jag inte tog betalt och sa hej och välkommen och sånt. Såklart jag inte är omöjlig, jag tog förstås hand om de stackars köksredskapen (till skillnad från en viss blogg...). Och här förstår jag om jag pratar utrikiska, men fy sjutton alltså vad jag kom igång! Rensade bland besticken som redan fanns, sorterade dem till och med efter färg (verkligen inte min starka sida) och körde full makeover bland köksgrejerna. Shabam liksom! Mycket nöjd med installationen. Orimligt nöjd, skulle man till och med kunna säga.

Fast mest härligt var det nog att vara hemifrån en hel dag. Att inte ha tillgång till datorn, att inte kunna skriva. För vetnivad? När man tvingas till avstånd, längtar man efter att kunna sitta med huvudet tätt ihop med manuset. När man tvingas till en viss klädkod och sminkar sig för att inte skrämma bort kunderna, ser man fram emot en ordentlig slappardag då boken har högsta prioritet och man knappt ens klär på sig för att det enda som är tillräckligt bekvämt är pyjamasbrallorna som hänger framme.

Den här veckan kommer inte att sluta i det crescendo jag längtat efter sedan jag satte deadline. Enligt den planen skulle jag nämligen ha kommit till slutet idag. Himla smart av mig att sätta ordentlig marginal till den slutgiltiga deadlinen alltså. Det är tre veckor kvar. Tre veckor som jag tänkt använda till genomläsning och omskrivning. Fast egentligen: tre veckor som säkerhet när det skiter sig.

/Anna

Ibland händer det

Medan Syster Yster har bitit på naglarna i sin frustration har jag haft en bra dag. Oförskämt bra, faktiskt! Gjort skoluppgift, tvättat en maskin, städat (blev tvungen att damma av pianot för att kunna skriva låt), sprungit en runda, fikat med trött syster, gått promenad i solskenet och handlat mat.

När jag kom hem visade det sig att det bara var jag och bästa vännen hemma, så vi slog ihop våra middagsplaner och tog igen lite prat på balkongen!

Okej, jag vet inte varför den här bilden ska vara med. Det såg bra ut live...

/Elin

VAD HÅLLER JAG PÅ MED?!

Det är dags för veckans bikt [insert valfri jingel, gärna på xylofon].

Måndag: Började himla bra med hälften av dagens beting skrivet under den första halvan av dagen som jag spenderade i skidbacken. Intill skidbacken. På hotellet vid skidbacken. Sedan packade vi ihop och körde hem från Dalarna och det blev liksom inte mer gjort den dagen.
Tisdag: Var orimligt trött. Eventuellt på grund av den stora mängd text som producerades under helgen och de tidiga morgnar som orsakades av det. Så jag tog sovmorgon. Sedan klippte jag mig. Resten är som man säger historia.
Onsdag: Nipprade till mig över jobbgrejer. Bland annat ett par mail, ett möte och några punkter som hamnade på to-do-inom-överskådlig-tid-listan. Sedan handlade jag middag för att gå hem, laga mat och skriva. Och just som jag stod i kyldisken och lade creme fraiche i korgen ringde butikschefen och undrade om jag kan hoppa i morgon. Klart jag kan liksom.

Men varför skriver jag inte? Det är en gåta. Istället verkar det som att jag lägger energi på att sammanföra kreativa människor att göra saker tillsammans. Inte ens blogginläggen får jag till, trots att jag har färdiga idéer med bilder och allt.

Suck.

Här stoppar jag in bilden på glaskupan vi fick från vår svärfar i helgen. (Badrumslampan har varit hemskt naken utan.) Den får illustrera brist på upplysning. Eller något i den stilen.

Det är dags att laga risotto. Alltid något.

/Anna

Skriver jazzlåt idag

"Sugar and wine", mycket nöjd med titeln. Den övriga texten är hyfsat tramsig.

/Elin

Spenderar dagen i köket

Den här kakan, alltså. Genialisk! "Quick apple and pecan bread". Jag gillar hur amerikanerna kan kalla något som i Sverige skulle heta "sockerkaka" för bröd. Om det blir något kvar, säger receptet, kan man rosta skivor och bre philadelphiaost över. Okej, säger jag.

/Elin

Det är jättespännande, vilken ska hon välja?

Tre böcker på balkongbordet, bredvid förmiddagskaffet. Den understa har jag precis läst ut, den mittersta började jag läsa innan jag köpte den understa och den översta tror jag är jättebra men är på engelska och har pytteliten text.

Och jag som klagar på att jag inte tar mig för saker...

/Elin

Vake me up when september ends

Min ambitionsnivå sjunker alltid kraftigt den här tiden på året. Jag orkar inte göra skoluppgifterna (eller hitta på uppgifter de år jag varit lärare), jag orkar inte laga mat, jag orkar inte städa och jag orkar då rakt inte umgås med folk.

Ska man inte bli pigg och glad när solen börjar skina? Jag blir en seg råtta. Jag geggar ihop till en liten hög och tar inte igen mig förrän hösten.

Phhh.

/Elin

Katten musen nittiotusen

Sådärja, förra veckans beting är avklarat. Är himla nöjd över allt jag lyckats skriva över påsken. Eftersom förra veckan blev rätt mycket pannkaka har det varit en del att ta igen. Men folk (det vill säga mina familjer) har varit ytterst förstående och till och med påhejande. Och jag har lyckats hålla i skrivartrådarna även med folk i rummet.

Nu har barnfamiljerna börjat välla in i hotellet för att fika varm choklad. Eller om de liksom jag väntar på lunch. Hursomhelst går det inte att skriva längre och det gör ingenting. Jag är rätt mycket på banan.

Tiotusen kvar till mål.

/Anna

April, april!

Mitt aprilskämt är att jag är i Romme och åker skidor.


Händer naturligtvis inte. Skidorna i bilen är min svärfars. Han, Lillsvägerskan och Fotografen åker medan jag skriver bok i skilodgen. Går förvånansvärt bra. Jag har flow. Föret är bra.


/Anna